Idag är en jobbig dag.
När min ångest kickar in så känner jag det bokstavligen talat i hela kroppen. Min mage blir orolig och gör ont, inte på det sättet som när man behöver gå på toa, men som när du vet att något dåligt kommer hända och du är orolig inför det. Mitt
huvud bultar, typ som en spänningshuvudvärk, jag spänner hela kroppen omedvetet och mina händer svettas. Jag blir helt skakig i hela kroppen och det blir jobbigt att stå eller gå, för mina ben är helt geleaktiga. Jag är andfådd, till och med när
jag har legat i sängen och inte rört en muskel på hela dagen. Jag kan liksom inte få tillräckligt med luft, oavsett hur jag andas eller vilka andningsövningar jag gör.
Det enda jag vill göra är att äta, äta allt ifrån torrt bröd till en lyxig lasagne, men jag får inte i mig en smula, inte ens vatten går ner. Jag vill verkligen äta men går inte, oavsett hur mycket jag försöker tvinga mig själv.
Jag har konstant en klump i halsen och tårar i ögonen, inte så mycket att jag faktiskt börjar gråta, men det finns där och påminner mig om att jag mår dåligt.
Jag vill inte göra något när jag har en sån här dag, jag vill inte göra något annat än att ligga i sängen, jag vill inte ens kolla på film eller läsa, bara ligga helt stilla. Jag orkar inte göra något, inte ens borsta håret, all min energi går åt
att försöka andas och sluta skaka. Men jag vet att det finns saker som behöver göras, jobb som väntar, en pojkvän som säkert är hungrig när han kommer hem från en lång dag i skolan. Jag vet att jag måste göra något, men min kropp orkar inte, min
hjärna orkar inte. Jag är bara utmattad och det gör att jag blir irriterad och frustrerad, jag vet ju att jag har saker att göra, varför kan inte ångesten bara försvinna så jag kan gå tillbaka till mitt liv igen?
Jag får dåligt samvete för att jag inte gör något produktivt, jag får dåligt samvete när jag bara ligger här och inte orkar göra något, jag får dåligt samvete för att jag inte bäddar sängen när det inte ens är någon annan än jag och min pojkvän som
kommer se det (och sen stöka ner sängen igen när vi ska lägga oss).
Varför får jag dåligt samvete när det faktiskt inte påverkar någon annan människa på hela planeten om jag inte bäddar sängen eller dammsuger i hallen? Eller har middagen färdig tills pojkvännen kommer hem? Han dör inte om han inte får äta samma sekund
som han kommer in genom dörren, han är såpass förstående att han inte blir sur på mig eller ledsen, han kommer troligtvis börja med middagen så jag slipper göra det, med glädje. Varför har jag så dåligt samvete hela tiden?? Jag önskar att jag
kunde ge mig själv ett logiskt svar på den frågan.
Jag vet inte varför jag har såna här dagar med ångest. Kanske är det för att vi är i en helt ny stad, för att jag inte känner någon här, för att jag har varit mycket ensam den här veckan, för att jag kommer vara tvungen att börja i ett nytt jobb och
träffa nya, okända människor? Kanske är det för att jag har ätit dåligt och har brist på vitaminer? Jag har ingen aning, jag önskar att jag visste varför.
Jag försöker andas ordentligt, med lungorna, in och ut genom både näsan och munnen, räkna till 10, allt det där som man får lära sig hos psykologer/kuratorer/skolan osv. Inget hjälper. Jag försöker lägga mig och sova en stund i hopp om att det kanske
hjälper, det gör det inte för då har jag bara mardrömmer vilket bara gör allt värre. Jag försöker gå ut, ta lite frisk luft, dricka vatten, äta frukt.
Men. Ingenting. Hjälper.
Varför måste jag ha såna här dagar?? Varför kan jag inte få ha ett normalt, fungerande liv utan att behöva vara konstant rädd för att depressionen och all skit ska komma tillbaka? Varför måste jag ha såna här dagar med konstant ångest, varför måste
jag få ångest över minsta lilla grej som vem som helst annars skulle klara av utan problem?
Varför måste jag bryta ihop totalt över minsta lilla grej som att tappa en penna? Det är ju ingen big deal, är ju bara att plocka upp den igen. Varför bli så hysterisk över det??
Det enda som hjälper mot den här ångesten är Simons kramar och hans fysiska närvaro, men när han är i skolan så kan jag inte förvänta mig att han ska komma springandes hem direkt till mig, han har ju faktiskt ett schema att följa och det har jag med
snart när jag börjar jobba.
Det är så otroligt jobbigt att må så här, inte lika ofta längre men bara en dag med det här så är jag helt utmattad resten av veckan, det tar så mycket på mig och min energi, mitt mentala mående att jag är helt slut i flera dagar efteråt. Det spelar
liksom ingen roll vad jag gör eller äter eller dricker, jag är konstant trött efteråt.
Men även om det känns som ett rent helvete när jag är mitt i det så vet jag ju ändå att det kommer gå över, kanske inte för alltid riktigt än men den här dagen kommer ta slut och imorgon kommer (förhoppningsvis) bli bättre. Jag vet att det blir bättre
och jag vet att jag klarar det här för jag har gått igenom det så många gånger nu. Jag vet att det blir bättre.
Kommentera