"Sometimes, someone comes into your life so unexpectedly and takes your heart by surprise and changes you life forever"
Jag har aldrig riktigt förstått mig på kärlek. Jag var aldrig den som letade efter en pojkvän eller önskade att jag hade någon att mysa med.
Jag fick min första pojkvän i ettan på gymnasiet, det varade i lite över 2 år. Vårt förhållande var inte hälsosamt, men jag stannade kvar ändå för jag var ju kär i honom... Eller?
Jag var kär dom första två månaderna, efter det så var varje "jag älskar dig" bara en vana från min sida, jag kände inget när jag såg honom, jag kände inget när jag sa att jag älskade honom och jag hade inget emot att åka hem varje gång jag var hos honom.
Jag var helt enkelt inte ett dugg kär, jag tyckte inte ens om honom längre som person, men jag trodde att det var det som var kärlek, att man var lojal och stannade med någon oavsett vad... jag var ju en gång kär i denna kille, eller hur?
Det var 2 år med bråk, ångest och tårar. Depressionen sköt iväg, ångesten ökade, det tillkom flera sår som nu är ärr på min kropp. Jag ångrar väl inte att jag var med honom i 2 år, för nu kan jag säga med stolthet att jag tog mig igenom det, jag lever
och jag har lärt mig något. Jag tror inte jag hade varit den jag är idag utan det förhållandet och jag tror inte att jag hade träffat Simon om jag lämade det förhållandet så tidigt som jag borde ha gjort. Jag ångrar dock att jag lät det gå så långt
och att jag faktiskt slösade 2 hela år av mitt liv på att må så dåligt. Men som sagt, det har format mig till den personen jag är idag.
När jag äntligen blev modig nog att göra slut och ta mig därifrån, bort från hans grepp om mig, bort från allt bråk, bort från all ångest, bort från den gropen, så kände jag mig lättad och jag kände mig stolt. Jag lyckades lämna och jag kunde fortfarande
stå på egna ben. Samma kväll som jag lämnade honom så skaffade jag tinder och badoo, inte för att hitta en ny partner, men bara för att ha någon att prata med, fördriva tiden lite, kolla på lite snyggingar och så, ni vet, så som ungdomar gör. Men
sen en kväll så skrev en kille till mig, hans namn var Simon och han var ju väldigt snygg... Snäll var han också. Det slutade med att jag gick med på att träffa honom. Resten vet ni ju om ni läst det inlägget, annars kan ni hitta det här:
http://businesslady.blogg.se/2018/july/tack-for-att-du-finns-2.html
Det var först när jag träffade Simon och blev kär på riktigt, som jag verkligen förstod vad kärlek var. Han visade mig vad det innebar att vara kär och älska någon. Ja, det gick fort, men jag hade ju checkat ut mentalt från det förra förhållandet för
lääänge sen så jag hade redan gått vidare och kommit över det.
Nu, nästan ett år senare så är jag fortfarande störtkär i den här underbara människan, jag får fortfarande fjärilar i magen när jag hör hans röst, ser honom, ska träffa honom eller bara tänker på honom, det räcker att någon säger hans namn så blir jag
varm och glad, jag älskar den här killen av hela mitt hjärta.
Nu, nästan ett år senare så har jag flyttat ihop med Simon, vi bor tillsammans i en underbar lägenhet nu och jag har aldrig mått bättre. Visst jag har mina dagar med ångest och jobbiga tankar, men han är där och gör allt så mycket bättre. En kram från
honom och allt känns lättare. Nu ligger jag här i sängen och är sjuk, har fått order om att ligga här och vila så jag blir frisk tills på måndag när jag ska på arbetsinterjvu. Min envisa hjärna protesterar lite, det är ju så mycket som ska göras -
diska, tvätta, städa, jobba... Men den här superhjälten fixar det utan problem så att jag kan få vila och må bättre, hur fantastisk är inte den här killen??
Simon - om du läser det här, tack för allt du har gjort och fortsätter göra, du är fantastisk på alla sätt. Jag älskar dig ❤
1 kommentarer
Din Babe
20 Aug 2018 09:54
Jag älskar dig så otroligt mycket! 😍❤ är så sjukt stolt över att kunna kalla dig för min flickvän ❤❤
Kommentera